Små barn drabbas relativt ofta av olyckor och trauman på mjölktänderna när de lär sig att ta sig fram. Att ramla, till fots eller med trehjulingen, på lekplatsen eller förskolan, är inte ovanligt. Det resulterar ofta i yttre skador som skrubbsår, skärskador och blåmärken. Förutom eventuella inre skador, såsom en traumatisk hjärnskada, frakturer eller blödningar, kan även mjölktänderna skadas. Förutom skador på mjukvävnad, tänder och ben medför ett trauma på det primära bettet även en risk för skador på de befintliga tandanlagen till det permanenta bettet. Konsultera alltid en tandläkare på grund av risken för följdskador och långsiktiga effekter som ofta är oförutsebara.
Vid alla tandtrauman gäller följande: Håll dig lugn, leta reda på utslagna eller avbrutna tänder/tandfragment och ta dem med dig. Även skador som ser bagatellartade ut ska undersökas av tandläkare så fort som möjligt. Permanenta tänder ska helst förvaras i en tandräddningsask eller i kall mjölk för att förhindra att de torkar ut. Blödningar bör stoppas och täckas över, och eventuella sår ska kylas ned.
Tandläkaren dokumenterar de exakta omständigheterna kring olyckan, kontrollerar stelkrampsskyddet och gör en noggrann undersökning och röntgar för att se om det finns tand- och/eller benfrakturer. Skador på tänderna kan påverka både den hårda tandvävnaden och/eller den omgivande vävnaden (rothinnan). Skador på den hårda tandvävnaden omfattar frakturer och kan leda till att kärl- och nervstammen (pulpan) rivs upp. På grund av kraftpåverkan vid ett tandtrauma kan man alltid vänta sig skador på den omgivande vävnaden. En större kraftpåverkan kan leda till att tanden lossnar och förskjuts, och i extrema fall kan den till och med slås ut. Vid sådana olyckor skadas alltid den omgivande vävnaden och kärl- och nervsträngen går av eller trycks ihop. Ofta skadas även läppens frenulum vid ett fall. Detta orsakar ofta en kraftig blödning, men behöver för det mesta inte sys.
Alla tandtrauman kan beroende på skadans art medföra en rad olika konsekvenser, såsom infektion, missfärgning av tandkronan, tanddöd, resorption (upplösning) av tandroten eller att tanden växer in i det omgivande benet. Samtidigt kan tandanlaget skadas antingen direkt eller indirekt, genom en förskjutning. Skadans omfattning och typ, samt barnets ålder vid tidpunkten för olyckan, är avgörande för eventuella följdskador. Effekterna på de permanenta tänderna blir större ju yngre barnet är vid skadetillfället. Under de första tre levnadsåren mineraliseras kronorna hos de permanenta framtänderna, vilket innebär att risken för följdskador är särskilt stor under denna tidsperiod. Skadorna kan påverka färg och form hos den framtida tandkronan.
Generellt sett kan man konstatera att behandlingen av dentaltrauman på den primära tanduppsättningen skiljer sig något från behandlingen av trauman på den permanenta tanduppsättningen. Eftersom ett barn har sämre samarbetsförmåga och högre känslighet är behandlingsmöjligheterna dels begränsade, och dels är det viktigaste att skydda anlagen till de kommande tänderna. Mycket lösa eller kraftigt förskjutna mjölktänder, och djupt brutna mjölktänder bör därför tas bort för att skydda den framtida tanden. Återinsättning (replantation) av utslagna mjölktänder rekommenderas inte på grund av risken för komplikationer.
Föräldrarna bör alltid informeras om de potentiella konsekvenserna vid varje fall av tandtrauma och barnet bör regelbundet genomgå efterkontroller hos tandläkare. Förutom mjuk kost under 7–10 dagar är det viktigt med god munhygien.